Nu på senaste har folk varit helt maniska med att fråga mig vad jag vill göra härnäst. Oddsen att jag stannar kvar och jobbar på stallet är typ obefintliga, nog för att det är riktigt roligt och lärorikt, men jag känner ändå att jag vill stanna vid att ha hästarna som ett stort fritidsintresse. Inte en livsstil, tror inte att min kropp skulle orka med det haha, jag är för späd och klen. Och jag besitter verkligen inte det här "stålpsyket" man bör ha för att klara ha en stor hästgård. Så nähä, inga hästar - vad gör man då?

Mamma är inne på att jag ska välja någon "säker" utbildning som garanterar mig ett säkert jobb och en säker framtid. Hon har nämnt tuuunga utbildningar som civilekonom, eller jurist. Men jag vet inte, visst skulle jag förmodligen ta mig igenom en sådan utbildning, men det skulle vara jävligt jobbigt. Och eftersom jag inte suktar efter att ha en sådan utbildning blir det extra tungt. Jag ser bara högar med tjocka böcker och ångest över tentor framför mig. Det är inte hur jag vill ha det. Klart att man måste kämpa för att komma någonstans här i livet, men det är bra mycket roligare och går väldigt mycket lättare om man känner sig något sånär motiverad.

Men foto då? Många vet att det ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Började verkligen brinna för det på riktigt under andra året i gymnasiet då jag fick nöjet att undervisas av en riktig fotograf. Hon var verkligen otroligt hård och kritisk, men jag menar på att det är nödvändigt. Man lärde sig så otroligt mycket, och jag lärde mig verkligen att se mina egna foton på nya sätt. Kände att fotograf också kunde vara ett yrke för mig, idealiskt när man vill leva ut sin kreativitet. Tyvärr tog kursen slut alldeles för snabbt, men jag envisades ändå med att fota. Jag var en lyckans ost då jag julen 08 fick en helt egen systemkamera. En Canon EOS 400d, min bästa vän. Absolut ingen märkvärdig kamera så, men det funkar utmärkt som amatörkamera. Så mitt intresse höll i sig, och växte.

Hoppade på b-kursen i foto i förhoppning om att den skulle hålla samma mått som den första gjorde. Jag hade fel. Fotoglädjen dödades, och här flödade berömmet ut till alla. Här räckte det med att man kunde helt resolut fota ner i marken, helt impulsivt, och fick då värmande ord om hur spännande mönstret i marken var. Bullshit. Så ja, jag ledsnade ganska hårt. Kvaliteten var så otroligt mycket sämre.

Men jag kan fortfarande känna hur hjärtat tar ett litet extra skutt när jag tänker på hur det skulle kunna vara att jobba som yrkesfotograf. Så jag kan ju försöka gömma mig bäst jag vill, och komma med bortförklaringar som att "det är dyrt med utbildning" och "man får ändå bara mest koka kaffe som praktikant de första åren", eller "men tänk om jag lägger ner all tid och möda på det här, och så ångrar jag mig mitt i". För tillsist så kommer det ändå ner till det som min tränare sa till mig idag då ämnet kom på tal: "Ja, en sak är ju säker. Du kommer aldrig att kunna bli något om du inte försöker.". Och det är ju sant, i slutändan handlar allt om att ta mod till sig och våga chansa. 

 

Det här är nog det foto som jag har tagit som jag är mest nöjd med.
Fick äran att vara i en proffsstudio och använda mig av både jättefin
kamera och övrig utrusning. Det var så jävla kul!