Jag vet att man ska tänka positivt, och att det inte tjänar något till att gnälla och beklaga sig, eller tänka att det inte går. Trots det så kan jag inte hjälpa mig själv, jag krackelerar. Känner mig jävligt hopplös, för jag kan bara inte förmå mig att plocka upp häftet och läsa om den Anatomiska Teatern, så sjukt otilltalande. Och jag vet att jag borde känna mig lyckligt lottad som ens får gå i skolan, och hela den baletten. Men för mig funkar det inte så, åtminstone inte numera. Så jag kommer totalköra på provet, känner det på mig. Men jag har fortfarande lite av den där härligt avslappade "det ordnar sig alltid-attityden" kvar, för det har faktiskt alltid ordnat sig på ett eller annat sätt. Ja nej äsch, jag vet inte vart det här kommer att sluta.

Har överlag blivit så grymt otaggad på det mesta, inget är riktigt roligt längre. Varje dag är ju typ likadan, eller är det bara jag? Vi ingår bara i något sorts rytmiskt, kosmiskt mönster som har fastnat på repeat. Fast återigen, det är ju bara självupplevt och jag måste nästan lite besviket övertyga mig själv om att ni andra faktiskt inte håller med. Så jag sitter här och ruttnar med mina ruttna åsikter. Bra (Y).

Känns som att jag skulle kunna sitta och ha den här konversationen med mig själv i princip oändlighet. Resonera fram och tillbaka om vad som är mest rätt, och vad man bör ta sig till. Men haha, vem skulle orka sitta och läsa det kan man ju då fråga sig? Så jag besparar er det lidandet, kära medmänniskor. Fast jag känner mig faktiskt lite bättre när jag får skriva ner lite grejer, man kan organisera tankarna lite bättre då.


Jag borde koka mig själv en kopp te och ta några djupa andetag. Skulle bara kännas så fint med nån som typ delar ut en klapp på axeln och säger att det kommer ordna sig. ... Och en kram kanske skulle sitta fint.