Här var det fattigt på inlägg. Men det är väl en mening med det också antar jag.

Dagen har tillbringats hemma i en hög av diverse skolarbeten. Jag har fått galet mycket gjort, och det känns skitbra. Talet imorgon känns som att det i alla fall kommer gå, helst vill jag ju ha fint betyg på det. Fast å andra sidan, tänker jag seriöst satsa på fotoskola efter det här så skiter de i om jag har IG eller MVG i Svenska. Men inget är säkert vad jag tänker göra av mig själv efter gymnasiet. så det är lika bra att jobba på.

Igår såg jag Tiger Lou, så alltså kom jag in! Ni vet ju hur mycket jag har våndats över det där. Men det blev lyckat, och jag är så jävla glad just nu. Det här är verkligen den musiken som passar mig allra bäst, alla texter känns som att de är skrivna direkt till mig. Otroligt träffsäkert. Det enda jag verkligen ångrar livet ur mig just nu är att jag fegade ur på att ta med mig systemkameran. Just då kändes det bara så otroligt dumt att utmana ödet mer än nödvändigt, trots det att jag visste att de inte bryr sig om vad man har för sorts kamera. Och längst fram stod vi förstås, till råga på allt. Men det blir fler tillfällen, det är jag säker på!

Och jag är så tyst, så tyst. Dels för att jag inte orkar ta upp en diskussion, och dels för att jag är så feg.
Ska det verkligen behöva vara så? Att man har något som går och tynger en konstant, men ändå inte vågar yttra sig om för att man är rädd för att det ska göra för ont och bli väldigt jobbigt... Fast man ändå vet att det i slutändan lönar sig att bara ta tag i saker och ting. Inget löser sig genom att trycka sig mot väggen i hopp om att man har lite skydd där, och att allt kommer ordna ut sig på egen hand. Men jag ska säga dig att det gör det inte, och det kommer aldrig att göra.
Vi måste sluta fly från oss själva, jag måste sluta fly. Men det är svårt att sluta springa väl man har fått upp farten, det är så mycket smidigare att hålla ett jämnt tempo, än att sakta ner och stanna med risk för att man måste springa iväg med en ännu högre hastighet än tidigare.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga. Allt är så mycket, men ändå så lite. Men det känns inte bra. Jag känner mig inte bra.

Helgen i allmänhet har väl inte varit så dum. Först träning och sen efter det Fotomässan i lördags, jättebra! Längtar tills jag och pappa ska åka till Ekerö för att hämta blixten som jag ska få låna. Det kommer bli en helt ny grej att fota då. Sen nu idag, söndag, har jag varit duktig och städat massor. Jag har nya fina lakan, och så har jag dammsugit (!) min säng. Inte varje dag man gör det heller. Men nu känns det förjävligt fräscht att vara här. Bakat muffins har jag också gjort. Känner mig som en riktig hemmafru.

Jag har skittråkigt, hejdå

Ibland känner man sig lite ledsen,
så var det med det..

Nej jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, det funkar inte så att man bara skriver ut alla sina innersta tankar rakt ut i cyberrymden så att alla kan läsa. Man vill ju ha lite eget, egna tankar och så förstås för att skydda andras integritet och privatliv. Jag skulle aldrig kunna lägga ut mina tankar på det sättet som många andra gör, jag tycker det är hemskt. Förstår ni inte att folk kan bli sårade på kuppen?

Jag begär verkligen inte att någon ska förstå, eller ens försöka. Ärligt talat så känns det faktiskt lättare och bättre att bara skriva av sig all skit som inte berör någon personligt på det viset som jag nyss försökte förklara, utan bara skriva massa tankar som flyger omkring. Fick en gång höra att det är ett suveränt sätt att bearbeta känslor och händelser på, just genom att skriva. Det är väl det som driver oss i detta bloggande. Jag vet att jag inte skriver för att jag vill att någon speciell ska läsa, utan mer har ett behov av att kräkas ut en massa känslor i någon sorts dämpad text. Det är bara jag som kan läsa och veta vad som egentligen står mellan raderna, och det är precis så jag vill ha det. Lagom anonymt, personligt och avgränsat från omvärlden.

Det finns så mycket som man vill ha sagt, men som man inte bör säga. Sånt man inte orkar med, eller för den delen ens vågar att ta itu med. Så fort saker börjar bli lite väl personliga och man måste utvärdera sina känslor, blotta sina inre tanker för någon annan blir det genast jobbigt och skrämmande, så vi hoppar över det.

Vilken är den rätta vägen?

Sitter och lyssnar på A Partial Print, Tiger Lou's senaste album. Det är så rättframt, och mörkt. Jag älskar det, det här är min tillflykt från verkligheten. Det känns som att musiken är jag, låter säkert helflummigt men jag vet inte hur jag ska beskriva det på något bättre sätt. För det är verkligen så det här känns. 

Fick höra att de ska köra alla låtarna från albumet i ett sträck på Debaserspelningen den 23e, tror att det kommer bli något utöver det vanliga. Jag längtar så mycket, men är samtidigt livrädd att jag inte kommer släppas in för att jag är bara då 17 år 11 månader och typ 2 veckor. Det är två veckor för lite för att vara laglig. Vet att jag har tjatat massvis om det här bekymret fram och tillbaka, för det tynger mig det här är verkligen viktigt för mig. Nog om det.


Allt har förändrats på så kort tid, det är skrämmande.

Ibland är det mer jobbigt, ibland mindre.

Lovet har varit kanobra! Fick massor med tid över till Vidar, han är i riktigt fin form nu vilket känns jättekul. Det är så roligt, för det känns som att vi verkligen har kommit varandra närmre nu på sista tiden. Tilliten finns verkligen där, och man kan busa och skoja på ett helt nytt sätt. Haha, det här låter säkert lite skumt för dig som inte pysslar med hästar, men det är såhär det känns, och det känns bra.

Jag har en såndär olustig känsla av att jag har glömt något viktigt, men jag kan inte komma på vad det är. Det är säkert inget, eller jag hoppas på att det inte är något viktigt. Helst att jag inte har glömt något alls. Men men, hur det än är med den saken så löser det sig säkert på ett eller annat sätt.

Känns som att jag inte har något intressant att säga, skriver mest för skrivandets skull.
Hålla bloggen vid liv och allt sånt.