Crushed by a Crowd
Här var det fattigt på inlägg. Men det är väl en mening med det också antar jag.
Dagen har tillbringats hemma i en hög av diverse skolarbeten. Jag har fått galet mycket gjort, och det känns skitbra. Talet imorgon känns som att det i alla fall kommer gå, helst vill jag ju ha fint betyg på det. Fast å andra sidan, tänker jag seriöst satsa på fotoskola efter det här så skiter de i om jag har IG eller MVG i Svenska. Men inget är säkert vad jag tänker göra av mig själv efter gymnasiet. så det är lika bra att jobba på.
Igår såg jag Tiger Lou, så alltså kom jag in! Ni vet ju hur mycket jag har våndats över det där. Men det blev lyckat, och jag är så jävla glad just nu. Det här är verkligen den musiken som passar mig allra bäst, alla texter känns som att de är skrivna direkt till mig. Otroligt träffsäkert. Det enda jag verkligen ångrar livet ur mig just nu är att jag fegade ur på att ta med mig systemkameran. Just då kändes det bara så otroligt dumt att utmana ödet mer än nödvändigt, trots det att jag visste att de inte bryr sig om vad man har för sorts kamera. Och längst fram stod vi förstås, till råga på allt. Men det blir fler tillfällen, det är jag säker på!
Och jag är så tyst, så tyst. Dels för att jag inte orkar ta upp en diskussion, och dels för att jag är så feg.
Ska det verkligen behöva vara så? Att man har något som går och tynger en konstant, men ändå inte vågar yttra sig om för att man är rädd för att det ska göra för ont och bli väldigt jobbigt... Fast man ändå vet att det i slutändan lönar sig att bara ta tag i saker och ting. Inget löser sig genom att trycka sig mot väggen i hopp om att man har lite skydd där, och att allt kommer ordna ut sig på egen hand. Men jag ska säga dig att det gör det inte, och det kommer aldrig att göra.
Vi måste sluta fly från oss själva, jag måste sluta fly. Men det är svårt att sluta springa väl man har fått upp farten, det är så mycket smidigare att hålla ett jämnt tempo, än att sakta ner och stanna med risk för att man måste springa iväg med en ännu högre hastighet än tidigare.
Dagen har tillbringats hemma i en hög av diverse skolarbeten. Jag har fått galet mycket gjort, och det känns skitbra. Talet imorgon känns som att det i alla fall kommer gå, helst vill jag ju ha fint betyg på det. Fast å andra sidan, tänker jag seriöst satsa på fotoskola efter det här så skiter de i om jag har IG eller MVG i Svenska. Men inget är säkert vad jag tänker göra av mig själv efter gymnasiet. så det är lika bra att jobba på.
Igår såg jag Tiger Lou, så alltså kom jag in! Ni vet ju hur mycket jag har våndats över det där. Men det blev lyckat, och jag är så jävla glad just nu. Det här är verkligen den musiken som passar mig allra bäst, alla texter känns som att de är skrivna direkt till mig. Otroligt träffsäkert. Det enda jag verkligen ångrar livet ur mig just nu är att jag fegade ur på att ta med mig systemkameran. Just då kändes det bara så otroligt dumt att utmana ödet mer än nödvändigt, trots det att jag visste att de inte bryr sig om vad man har för sorts kamera. Och längst fram stod vi förstås, till råga på allt. Men det blir fler tillfällen, det är jag säker på!
Och jag är så tyst, så tyst. Dels för att jag inte orkar ta upp en diskussion, och dels för att jag är så feg.
Ska det verkligen behöva vara så? Att man har något som går och tynger en konstant, men ändå inte vågar yttra sig om för att man är rädd för att det ska göra för ont och bli väldigt jobbigt... Fast man ändå vet att det i slutändan lönar sig att bara ta tag i saker och ting. Inget löser sig genom att trycka sig mot väggen i hopp om att man har lite skydd där, och att allt kommer ordna ut sig på egen hand. Men jag ska säga dig att det gör det inte, och det kommer aldrig att göra.
Vi måste sluta fly från oss själva, jag måste sluta fly. Men det är svårt att sluta springa väl man har fått upp farten, det är så mycket smidigare att hålla ett jämnt tempo, än att sakta ner och stanna med risk för att man måste springa iväg med en ännu högre hastighet än tidigare.
kommentarer.
Trackback
