Bortsett från att jag känner mig ganska trött så mår jag förträffligt. Torsdagar är väldigt lugna i skolan, om vi nu ska uttrycka det så, och inte mig emot. Det är skönt att inte göra så mycket ibland. Hann till och med skissa upp hur jag vill ställa ut mitt projektarbete under tiden jag väntade på tåget som matchar bussen hem.

Och ja, bussen hem: 577 från Märsta klockan 13:03, inget direkt märkvärdigt med det. Men idag hade bussen andra planer, så att vi lantfolk ska ha något att prata om de närmsta veckorna eftersom det vanligtvis inte händer speciellt här mycket ute på landsbygden.

Det har blivit lite utav en tradition att bussföraren envist ska glömma att stanna på min busshållplats, trots att man plingar på det exakta tillfället, inte för tidigt och inte för sent. Och glömde att stanna, det gjorde han även idag. Men kom snabbt på sig och öppnade dörrarna, varpå jag skuttar ut och tar sikte på andra sidan vägen som jag ska korsa. "Helvete vad halt, jag kommer glida ner i diket." Så vänder jag mig om när jag hör ett dovt muller, och finner till min förvåning att det inte bara är jag som är påväg ner i diket, bussen börjar också glida. Sen var det inte så mycket mer med det, ingen kom till skada och det hela hade gått lugnt och sansat till.

Vägarna här ute är inte roliga på vintern, livsfarligt!
Bärgning kom först två timmar senare, och det var inte heller så värst dramatiskt. Visserligen var det snudd på att bussen halkade ner igen, men det ordnade upp sig och den kunde fortsätta till närmsta garage för tillsyn.

Så kan det gå, typ.