Blablablabla, så mycket känslor på en och samma gång. FÖR mycket känslor på en och samma gång, och inte kan man avreagera sig heller. Man sitter bara snällt och tyst på sin stol, när man egentligen skulle vilja kasta tallrikar i väggen och bara gapa och skrika sådär riktigt omoget och fint. Det skulle vara grejer det. Så mycket besvikelse, frustration och ilska som man aldrig riktigt visar, utan bara samlar ihop till en stor klump och bär omkring på. Den börjar bli tung och otymplig, jobbig att bära på.

Men man vill ju bara vara alla till lags, och det är man ju för det mesta. Händer ofta att man offrar sina egna behov och önskningar för andras. Vilket man mer än gärna gör, för man gör det ju för personerna man älskar. Tror att de allra flesta känner igen sig i det här, man vill så förbannat gärna vara till lags, inte ivägen eller besvärlig. Det man själv vill ska ju inte vara något som andra tycker är jobbigt eller besvärigt. Då är man hellre den som själv tar på sig den rollen, man klarar att bära för två.

Fast ibland måste man nog tänka lite mer på sig själv, att få känna sig sådär lite lagom egoistisk. Folk utnyttjar att man är snäll, you know. Ibland lite mer än vad som egentligen är okej, men eftersom man är så dålig på att säga ifrån så uppfattas det ju som att det är helt okej.

Jag blir bara så oerhört irriterad på så många individer jämt och ständigt.
Otacksamma jävlar.