Det känns som att jag har 1000 rivande rabieskatter i magen, och nej jag mår inte illa eller något sätt magrelaterat. Jag måste erkänna att jag känner mig helt urflippad, det är otroligt frustrerande. Jag vet inte alls hur jag känner, eller jo det gör jag nog innerst inne, men jag vägrar att inse det. Det är alldeles för mycket på en gång. Visst är det mysigt, kär i kärleken typ. Men jag vet så väl, ja det gör jag verkligen. Måste stå på mig, det har ju gått så bra hittills.

... och ändå ska jag bry mig så in i helvete mycket.