Idag känner jag för att skriva långt, och mycket. Har så mycket att berätta, så mycket att bara få ur mig.
Jag hatar att känna såhär.

Jag kan ju alltid börja med att jag är otroligt arg och besviken, på dig som stod mig så nära när jag var liten. Det var alltid du och jag, och jag längtade tills nästa gång vi ses. Det behövde aldrig vara så konstlat, eller komplicerat. Men det var snart tio år sedan, och om en vecka fyller jag 18. Jag blir myndig för helvete. Och att du inte ringer tillbaka, när du sa att du skulle göra det kan jag inte ens beskriva hur det känns.

Har det verkligen gått såhär pass långt? Jag hatar att behöva se min mamma så ledsen, vilket du har orsakat. Jag hatar att jag ska behöva känna såhär, det ska inte alls behöva vara så. Jag ska kunna få fira min födelsedag, och veta att oavsett vad så kommer du att vara där, och jag trodde faktiskt att det skulle bli så när vi la på. Jag hade fel. Du gör mig ledsen, men inte lika ledsen som du gör min mamma. Jag vill inte ha med dig att göra mer, för det du gör är avskyvärt. Det är dags att öppna ögonen, och faktiskt förstå innebörden av att vara en familj.

Jaja, skitsamma. Det känns förjävligt just nu, och kommer förmodligen göra ett tag framöver. Men det ska inte få sänka mig, jag klarar mig fint. Och vet du varför? För jag har såna otroligt bra vänner, och familj i övrigt som alltid alltid ställer upp. Skäms.

Som om inte det vore nog så tror jag att jag håller på att bli förkyld. Halsen känns "torr", rösten svajar lite och ögonen svider. Inte direkt vad jag önskade mig nu. Jag ska ju förkatten ut och festa, fira jul och allt annat skoj man faktiskt kan göra nu när skolan inte tar upp all ens vakna tid. Jag vill inte bli sjuuuk, snälla..

Det känns som att jag bara gnäller och gnäller om det ena och det andra. Men det är väl vad den här bloggen är tillför?
Eller nej, det var väl inte helt rätt. Men jag skriver om det som jag anser som viktigt, eller som berör mig. Och det här gör det, mer eller mindre ytligt. Det här är sådant som jag måste få skriva av mig om, bearbeta tankar och känslor. Måste medge att det funkar riktigt bra. Syftet med mitt skrivande är ju inte att hänga ut personer, starta krig eller på något sätt uppröra någon. Jag tycker hemskt illa om sådana personer som skriver i ett sånt syfte, att häga ut andra publikt. Nu låter jag väl förmodligen som världens mest motsägelsefulla tjej, som först skriver öppet om en relation för att sedan uttrycka min klara åsikt över folk som gör det. Men jag tycker att det är skillnad, faktiskt, om man jämför det jag skiver mot det som andra ibland kan kläcka ur sig såhär ut i universum. Och om jag nu skulle uppröra någon ber jag så hemskt mycket om ursäkt, men det tror jag inte att jag gör, eller hoppas kanske är mer rätt ord(?).

Det är lustigt, hur livet kan kännas så otroligt kristallklart, men ändå så diffust.