Igår hade jag en riktig myskväll; nybäddade lakan, några clementiner och en film. Vad jag inte räknade med var att jag skulle sitta och torka tårarna igenom hela filmen, för den var verkligen sådär sorgligt rörande. Ja, "P.S. I love you" heter den, se den om du vill gråta riktigt mycket, men samtidigt må riktigt bra. För om jag nu ska dra en liten spoiler, så var jag ändå ganska glad i slutet av filmen. Men den fick mig också att inse att jag vill vara sådär kär som de är i filmer, riktigt äckligt jävla kär. Tänk vad mysigt det skulle vara, suck. Att ha någon att ringa mitt i natten, att längta riktigt mycket efter någon, att veta att man är någons, att bara känna sig helt uppfylld av känslan. Jag vill bara ha någon likasinnad att ty mig till, underbart. Men nu är jag inte det, och så är det väl med det. Tråkigt kanske?

Vääääldigt snart är det julafton också, till råga på allt. Och det längtar jag galet mycket till just nu. Ett litet ljus i den annars så mörka tillvaron.