Jag är så jävla förbannad på allt. Vädret suger, här sitter jag med tjocktröja och mjukisbyxor i början av augusti, det är inte friskt. Jag är så less på att gå upp tidigt på morgonen, och jag hatar vårat kök mer än allt annat i världen just nu tror jag. Det håller som bekant på att renoveras härhemma, vi har ingen spis, INGET, och framförallt så finns det ingen tid över till att göra annat än saker som har med köket eller prata om annat än sånt som rör köket. Jag funderar seriöst på att flytta hem till någon annan nu ett tag, jag har inte träffat en social jävel på hur länge som helst. Här är alla bara hjärntvättade...
KOM OCH RÄDDA MIG NU FÖR I HELVETE!!

En annan del av mig är så otroligt orolig, helst vill jag bara försöka glömma och låtsas som att allt är som vanligt. Men det är det inte. Förhoppningsvis är det bara jag som går och oroar mig i onödan, men det här tär förjävligt mycket på mig.
Jag har inget att göra i helgen, jag känner mig så jävla tragisk. Hela min vänskapskrets har tagit sitt pick och pack från den här hålan. Det finns så gott som ingen kvar, och de som finns kvar har ändå andra planer. Men jag känner verkligen inte alls för att vara hemma en sekund mer än nödvändigt just nu. Lite löjligt, att jag ska tycka så otroligt synd om mig själv. SÅ synd är det faktiskt inte, men lite.